Tekniken som min son får växa upp med!

Nu när man har en son på 3-år så börjar man fundera på vilken uppväxt han kommer att få. Jag syftar då på vilken teknikuppväxt han kommer att få.

Själv så är man 80-talist, född och uppvuxen i Nintendo-generationen. Det var en uppväxt präglad av 2 kanaler, Kanal 1 och TV2.

Mot slutet av 90-talet så började äntligen nya kanaler poppa upp på TV:n. 1987 så började TV3 sina sändningar och Sverige hade äntligen fått sin första renodlade kommersiella reklam kanal. År 1990 så kom ytterligare en TV kanal, TV4, den blev Sveriges största reklamfinansierad TV kanal. Efterföljande år så exploderade TV marknaden och idag är utbudet enormt. Själv har man kring 45 kanaler varav säkert 6-8 kanaler är renodlade barnkanaler. Så jämfört när man själv växte upp med 2 stycken kanaler så har min son tillgång till ca 45 kanaler varav en gigantiskt mängd barnkanaler. Jag tror min son bara sett barnprogrammet ”Bollibompa” nån enstaka gång. Han får aldrig uppleva ”Björnes Magasin” som var nästintill en religion för min generation. Du vet, björnen med den pipiga rösten och en snigel till bästa kompis. Åt kakor och hade knasiga ”gäster” på besök hela tiden.

När det gällde film så var det VHS som gällde. Man upplevde aldrig riktigt kriget som pågick mellan VHS och Betamax under 80-talet.

För er som inte vet vad kriget handlade om så var det följande:

Sony’s Betamax video standard introducerades redan 1975 som sedan följdes av JVC’s VHS format året därpå. Kriget startade och pågick i nästan ett decennium där JVC’s VHS format blev standard och vinnare av kriget.

Vad anledningen till att VHS formatet gick vinnande ur kriget har debatterats länge, och pratas om än idag. Det handlar inte om att VHS var tekniskt bättre för där vann faktiskt Betamax. Både bild och ljud var avsevärt mycket bättre på Betamax. Men ett brinnande licenskrig hindrade Sony’s Betamax att blomma vilket gjorde att JVC’s VHS format blommade, mest på grund av en överlägsen annonsering.

Kriget fortsatte och tillverkarna delades in i två läger: På Betamax sida fanns Sony, Toshiba, Sanyo, NEC, Aiwa och Pioneer. Och på VHS sida fanns JVC, Matsushita (Panasonic), Hitachi, Mitsubishi, Sharp och Akai.

Den första skillnaden som konsumenter märkte var inspelningstiden på kassetterna, Betamax hade en inspelningstid på max 60 minuter, alltså inte tillräckligt långt för att spela in en hel film. VHS däremot hade en inspelningstid på max 3 timmar, vilket var en ganska stor skillnad jämfört med Betamax. Betamax anpassade sig och visade på olika sätt att spela in längre än 60 minuter, men när det skedde så var det redan för sent. Inspelningstiden var helt klart en av det största avgörande faktorerna i kriget.

En annan faktor, som det har diskuterats högljudd om, är den pornografiska marknaden. Den pornografiska marknaden valde att släppa sina filmer på VHS istället för Betamax, mest troligt på grund av inspelningslängden på kassetterna, men även mest troligt för att Sony’s Betamax förbjöd pornografiskt material på sitt format. Dock så är det ingen som riktigt kunnat bevisa att porrbranschen har påverkat kriget mellan Betamax och VHS, men den marknaden hade helt klart en stor betydelse i val av vilket format som skulle bli standard på marknaden.

Kriget var över då utbudet av hyrfilmer på Betamaxformatet minskade med tiden. Kriget tog slut mot slutet av 80-talet och Betamax slutade produceras i USA 1993. Den absolut sista produktionen av Betamax maskinen var i Japan år 2002.

Men sen tog den digitala världen över och även VHS såg sig besegrad. VHS formatet dog ut mot slutet av 90-talet då DVD formatet tog över världen.

Men nu över till mina jämförelser.

På min tid, när jag växte upp, då spelade man in allt man kom över i filmväg från TV:n. Det var en otrolig teknik. Man lånade även kompisars VHS-spelare och kopplade ihop för att göra sin första piratkopia av en film. Piratkopieringens tid hade börjat för mig 🙂

Men innan man hade råd att köpa den första VHS spelaren så fanns den otroliga tjänsten på filmuthyrningsbutiken att man kunde hyra en VHS-BOX, eller en VHS-väska. Man släpade alltså hem en hel väska med en VHS-spelare och den film man hyrt. Något som jag tror avgjorde kriget mellan VHS och Betamax. Vad jag minns så existerade inte en Betamax-väska!

Sen i början av 90-talet så började den digitala världens intåg. En ny era hade påbörjats. 90-talet var ett årtionde av teknisk explosion.

Tidigare hade man lyssnat på musik uteslutande från radio och kassettband. Man satt och spelade in musik från radion och gjorde egna ”mixband” som man var über-stolt över. Spolade fram och tillbaka på banden för att hoppa mellan låtar. Men sen en vacker dag så fick man höra förkortningen CD (Compact Disc). Det var en platt rund plastskiva fylld med musik. Det var något sensationellt som kommit. CD-spelare kostade en förmögenhet för oss vanliga Svenssons i början. Jag vet att jag kring 1992 fick min första radio med CD-spelare, tror det var julafton 1992. Men det stora var att jag redan i oktober samma år fick min första CD-skiva med musik på min födelsedag. Jag fick skivan för att jag hade berättat för alla att på julafton, ja då kommer jag få en CD-spelare. Så självklart önskade jag musik av alla jag kände, och självklart på en CD-skiva då.

Min första musikskiva var ”Michael Jackson – Dangerous”. Jag har fortfarande kvar den skivan idag, helt fri från repor. Det handlar alltså om nästan ca 20 år gammal skiva.

I slutet av 90-talet kom den revolutionerande prylen som kallades ”Mp3-spelare”. En teknisk pryl som skulle ta död på den portabla CD-spelaren. Mp3-spelaren startade en ny generation av musiklyssning, ett sätt att lyssna på musik som helt klart skapade ringar på vattnet inom musikbranschen. Främst för att Mp3-musik var väldigt tydligt kopplat till olaglig nedladdning av musik. Även fast man kunde kopiera sina musikskivor till datorn i Mp3-format så förknippades Mp3-spelare med olagligheter.

MPman som var den första kommersiella Mp3-spelaren hade det otroliga utrymmet på 32 Mb, vilket rymde ca 6 musiklåtar. Där har utveckligen gått långt. Nu finns mp3 spelare inbyggd i en herrans massa tekniska prylar. Exempelvis, mobiler, TV-apparater, DVD- & Blu-ray spelare, hörselskydd m.m.

Men teknikens framsteg slutade inte där. I mitten av 90-talet så slog det digitala formatet ”DVD” (Digital Versitale Disc) igenom. Värden hade knappt hämtat sig från övergången från kassettband till CD, från CD till mp3-spelare,och nu ska man alltså byta ut alla sin meterhöga högar av VHS-band till DVD.

Övergången gick lite trögt i början med många motståndare. Men sen släppte det och ALLA blev frälsta. Priserna rasade på DVD-filmer och VHS:ens död var ett faktum. Än idag kan man hitta VHS filmer i butiker men dem finns bara i ett extremt smalt utbud.

Drygt 10 år fick DVD:n regera helt ensam på marknaden innan ett nytt formatkrig skulle bryta ut. Denna gång handlade det om högupplöst digitalt format, HD-DVD mot Blu-ray. Kriget startade faktiskt tidigare än konsumenten han uppfatta. Kriget bröt nog ut kring 2003-2004. Som alla vet så drog sig Blu-ray vinnande ut kriget kring 2007-2008 nån gång.

Den blåa digitala eran hade börjat. En högupplöst hysteri hade anlänt och konsumenterna var återigen kastad in i en köphysteri och ett mambo-jambo gröt av obegriplig teknisk fakta. Branschen hade nu börjat en svår kamp om att få konsumenten att förstå en massa nya tekniska termer som Blu-ray, Högupplöst film, HD Ready, Full HD, 720p, 1080p, HDMI, 3D etc etc. Bara det mest inbitna ”teknikbögarna” förstod vad det nya Blu-ray formatet innebar och alla de tekniska ord som omringade formatet.

Tekniken var svindyr i början, bara rika teknikintresserade köpte Blu-ray spelarna och filmerna. Blu-ray spelarna låg kring 10 000 kr och över i början, och filmerna låg kring 300-400 kr/st, det dubbla jämfört med DVD. Och som historien har visat sig så har inte den tekniska överlägsenheten varit avgörande utan framförallt priset och enkelheten.

Men nu idag så har även dagens ”pensionärer” börjat lära sig tekniken och kastat ut ”tjock-TV:n” och införskaffat en platt TV-apparat. Tiderna förändras, människor förändras och teknik förändras.

Vi har bytt den s.k. ”Tjock-TV:n” till en Platt-TV, vi har bytt VHS mot DVD som sedan för vissa bytts mot Blu-ray. Vi har byt kassettband mot CD, och även i vissa fall bytt CD mot SACD(SuperAuidoCD) eller DVD-audio. De flesta har bytt CD-skivor mot Mp3-musik.

I slutet av 90-talet och början av 00-talet så gjorde Internet ett jättekliv framåt. Dels så gick man från gamla sega ”modem” till att få snabbare Internet genom ADSL- och Fiber-tekniken. Ett tekniskt hopp i hastighet som gått från 1000 ggr snabbare internet. Med ett modem så laddade man hem en Mp3 låt på ca 4 Mb på ca 45-50 minuter, idag så laddar man hem en låt på kanske 4-5 sekunder. På modemens tid så var kostnaderna skyhöga att vara ”online”. Det kostade pengar för varje minut man var uppkopplad med modemet vilket gjorde att kostnaden för att ladda hem en mp3-låt kunde vara skyhög. Månadskostnader på över 1000 kronor var inte ovanligt om man var oförsiktig med sitt surfande. Idag är kostnaden nästan obefintlig jämfört med gårdagens modemgeneration.

Detta medförde att ett nytt ord skapades, Fildelning, som förändrade vårt synsätt på att införskaffa oss media. Företag/Dataprogram skapades som medförde en väldigt enkel möjlighet att ”ladda hem” musik på. Programmet som ändrade vår värld mest i slutet av 90-talet var nog ”Napster”, ett program som gjorde att man delade ut den musik/film man hade på sin egen dator och lät andra ladda hem från din dator. Ett annat program som exploderade i popularitet var ”DC++” (Direct Connect++). Programmet byggde på liknande teknik som Napster. Napster gick dock i graven ca 2001 efter ett antal tuffa stämningar från stora musik och filmbolag i USA. Napster lever dock kvar än idag men som ett lagligt alternativ där man kan köpa bl.a. musik i Mp3-format.

En ny fildelningsteknik tog sedan över, Torrent-tekniken. En teknik som gjorde att fildelningen praktiskt taget exploderade över Internet och är idag fortfarande väldigt vanligt. En teknik som innebär att man delar ut bara en liten del av en film eller mp3-låt. Det innebär alltså att man laddar små delar av en ex. en film från en stor mängd personer. Det snabbar upp nedladdningen och är inte lika hård påfrestning på ens egen dator.

Fildelningen gjorde även att tekniska prylar som Blu-ray spelare, DVD-spelare, mobiler, TV-apparater fick möjligheten till att både spela upp nedladdade filmer och även streama filmer från exempelvis en dator till TV:n eller blu-ray spelaren via hemmanätverket, och då se filmen på TV:n.

Musikbranschen fick även bolag som Spotify, som egentligen gav ut musik gratis med hjälp av annonsering i ett program. En databas av musik som växer dag för dag. Spotify är nu implementerad i både datorer, mobiler, digitalboxar och Tv-apparater. Så tillgång till musik är nästan oändlig, och dessutom gratis.

Förr i tiden fick man gå till en musikaffär och stå där och provlyssna innan man köpte. Man fick skumma igenom hyllmeter efter hyllmeter av album. Och mer än ofta så köpta man en skiva genom att man bara gillade omslaget.

Idag är mobiltelefonerna mer tekniskt kraftfulla än 90-talets datorer. En mobil idag har mer tekniska möjligheter än en dator hade för 10 år sedan. Bara när det gäller internetuppkopplingen så är dagens mobiler över 100 gånger snabbare än 90-talets 28.8 modem. Du har GPS, Kompass, internet, e-post, spel, film, musik. Ja allt, allt i en liten pryl som ryms i din byxficka.

Förr i tiden så hade man fast telefon i hemmet, så var man ute och gjorde något så gick det inte att få tag på en. Och ville man ringa någon när man var på stan eller på resa så var det bara att köpa ett telefonkort och gå till en ”telefonkiosk”. Telefonkiosk är nog ett utdöende begrepp numera 🙂

Bara den banala grejen som att hitta telefonnummer till någon gjorde att man fick sitta och skumma igenom en telefonkatalog som var flera hundra sidor lång. Idag räcker det med några enkla knapptryckningar i en mobil eller via en dator så får man upp telefonnummer till den man söker efter.

När min son säger att han vill titta på bilder som är tagna med en kamera, så går han antingen till datorn, eller sliter min mobil ur händerna på mig eller hämtar kameran för att titta på bilder. Han springer inte till bokhyllan för att leta efter en bok fylld med massa fotografier. Han kommer aldrig få uppleva den gammeldags kameran med en filmrulle i.
En kamera man tog bilder med och sedan fick vänta i evigheter på att få framkallad, och som den senare visade sig att 1/3 av bilderna blev dåligt tagna, dubbelexponerade eller helt enkelt blev blanka. Eller känslan av att man inser att man exponerat rullen för dagsljus vilket förstört alla bilderna. Han kommer aldrig få uppleva det, bara uppleva genom mina berättelser om hur ”det var förr i tiden”. Precis som mina föräldrar berättade för mig om sin tekniska uppväxt.

Det skrevs en artikel på svt.se där man intervjuade Lena Larsson som är säljare på Japan photo i Göteborg. Hon säger att för några år sedan framkallades ca 15 miljoner filmrullar och nu ligger siffran på under 1 miljon. Och senast någon frågade efter en ”analog kamera” med filmrulle var så långt tillbaka som kring 2006-2007. Så man kan nästan säga att den klassiska filmrullens era är över. Totalt överkörd av den digitala världen och dess överlägsenhet.

TV-spel på min tid handlade uteslutande om två TV-spelskonsoler från Nintendo och Sega.
Själv är jag uppvuxen främst med Nintendos 8-bitars konsol (NES) och Segas 16-bitars konsol (MegaDriver). Det som är mest roligt när det gäller utveckling av TV-spel är att Nintendos spel går att spela fortfarande idag genom Nintendo Wii. I Nintendo Wii konsolen så kan man köpa gamla retrospel och få spelen nedladdade till konsolen.

Men på min tid så var spelen i 2D och man hade en styrknapp och 2-3 knappar för att hoppa och ex. skjuta. Idag så är spelkontrollerna rörelsekänsliga och vissa konsoler behöver man inte ens en kontroll utan det räcker med kroppens rörelser. Min son växer alltså upp med TV-spel som räcker att man rör en handkontroll i olika rörelser för att styra spelet. Det är en helt otrolig utveckling. Dessutom så spelar min son TV-spel på en 90” bioduk jämfört med mig som spelade på en 14-28” tjock-TV med flimrig bildkvalité.

Så det jag egentligen bara ville säga var att tänk vilka tekniska framsteg som min son får växa upp med. Det utbud av film, musik, spel, kommunikation och den teknik och möjligheter som finns för honom idag. Och att han har fått missa den tekniska resa som man själv varit med om i sin uppväxt.

Det får en att undra vad framtiden har att visa för honom när det gäller den tekniska utvecklingen.

Jag kan inget annat säga än att jag tycker det kommer bli en spännande resa 🙂

Det här inlägget postades i Blogg, Krönikor, Teknik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.